Amarant
Innehållsförteckning
Lexikon
Rådgivning konstgjord amarant
Lexikon
Faktablad om den äkta amaranten
- Andra namn: amarant, rävsvansväxt, kiwicha, inkavete, inkakorn
- Vetenskapligt namn: Amaranthus caudatus
- Växtfamilj: Amarantväxter
- Kontinent: Sydamerika
- Ursprung: Mexiko, Peru
- Antal arter: 60-98 arter
- Växthöjd: 30-150 cm
- Ålder: ettårig, sällan flerårig
- Blomningstid: juli till september
- Årstid: sommar, höst
- Blomfärg: purpurfärgad, gul eller beige
- Frukt: kapselfrukt med frökorn
- Fruktfärg: gul
- Fruktmognad: beroende på blomningstid början av september till mitten av oktober
- Växtens föredragna växtplatser: helsoligt - halvskuggigt
- Användning: nyttoväxt och prydnadsväxt
- Symbolik: Namnet "Amaranthus" härstammar från grekiskan och betyder "odödlig" eller "icke vissnande". I Andesregionerna är pseudosäden också känd som kiwicha. Amarant är en av människans äldsta nyttoväxter. Redan hos mayafolket, inkafolket och aztekerna ansågs växten vara ett grundnäringsmedel och var också en del av otaliga ritualer. Amarant tillhör trots det typiska utseendet inte sädesslagen. Den är därför glutenfri och kan vid celiaki, atopiskt eksem och andra allergier användas som sädesersättningsprodukt.
- Växter med liknande form/blad: Humle, Physalis, Vinranka
Rådgivning konstgjord amarant
Äkta amarant
Ännu i dag räknas amaranten till de mest omtyckta pseudosädesslagen. Tillsammans med bovete och quinoa spelar den just i dag en stor roll i den glutenfria kosten. Amaranten är en 30 cm till flera meter stor, lättskött trädgårds- och nyttoväxt. Den härstammar från de västra områdena av Mellan- och Sydamerika. Här odlades den redan för hundratals år sedan som nyttoväxt och var huvudnäringsmedlet för mayafolket, inkafolket och aztekerna. Numera kan man odla den robusta växten också på våra breddgrader. Mellan juni och oktober blömmar amaranten i stora, hängande vippor. De små, tätt sammanstående blömmorna har färger från purpurrött över gult till beige. Ungefär fyra månader efter blomningen mognar kapselfrukterna som innehåller de omtyckta fröna. En enskild växt producerar upp till 60000 frön. Det är en gigantisk summa om man betänker att man bara behöver 100 g frön för en hektar mark. Vår vinter överlever den ofta också som dekorativ blomsterväxt använda amaranten inte. De nedfallna fröna är dock frosttåliga och bryter ut på nytt nästa vår. Om man inte ser upp kan amarantväxten sprida sig ganska snabbt i trädgården.
Konstgjord amarant hos artplants
Inte bara som nyttoväxt, utan också som dekorativ blomsterväxt används amaranten. De vackra vita, gula och rosaröda blömmorna står tätt tillsammans. De bildar sirliga, hängande vippor. Med en storlek på 60-120 cm lämpar sig den konstgjorda amaranten perfekt för en hög vas. Den låter sig placeras helt enkelt tack vare sitt långa skaft. Ett särskilt höjdpunkt är den frusna, oäkta amaranten. De fina, rosa blömmorna är övertäckta med konstgjord frost. Den oäkta amaranten tillverkas av högkvalitativa konst- och textilmaterial. De gröna, spjutspetsliknande bladen limmas enskilt för hand på bladskaften. Därefter får de sin plats på det långa plastskaftet. I ett ytterligare steg fästs de konstgjorda blomvipporna och förädlar med sitt naturliga utseende den fejkade amarantens look.
Amarantens särdrag
Amaranten anses vara en av de äldsta nyttoväxterna i människans historia. I en 9000 år gammal mexikansk grav hittades växten redan. Och den har ännu i dag inte förlorat i betydelse. Med sin höga järnhalt lämpar den sig särskilt väl för kosten hos spädbarn, barn och under graviditeten. Dess utseende påminner om hirs och tillsammans med quinoa och bovete räknas amaranten till pseudosädesslagen. Men inte bara de guldgula fröna är ätbara, också växtens blad kan ätas. De smakar som en blandning av spenat och mangold och kokas som grönsaker. Deras järnhalt slår till och med sojans.
Men amarantens historia och dess resa till Europa har inte alltid förlöpt helt fredligt. När spanjorerna på 1500-talet vid sina stora världsexpeditioner besatte Sydamerika och förklarade det som koloni, förbjöds de där inhemska indianerna att odla amarant. Inkafolkets och aztekernas underkorn var spanjorerna inte att lita på. Ty de infödda folken tillskrev det en livsförlängande verkan och använde det också bland annat vid ritualer med människooffer. Så utfärdade spanjorerna ett odlingsförbud, vars överträdelse straffades med döden. Indianerna försörjde sig dock, vid sidan av bönor och majs, nästan uteslutande på sin järnhaltiga pseudosäd och så dog många av brist- och undernäring svältdöden. Amaranten föll i glömska och det dröjde många år och århundraden innan den återupptäcktes. En australisk vetenskapsman upptäckte underväxten i början av 1970-talet. Den uppvisade en ovanligt hög lysinhalt. Lysin tillhör aminosyrorna och är så essentiellt för vår kropp. På denna upptäckt blev en amerikansk näringsforskare uppmärksam, varpå inget längre stod i vägen för spridningen av superfoodet. I dag odlas amarant också i Ryssland, USA, Kina och till och med Tyskland.
